Korta stunder kan jag känna mig lite glad.Tyvärr kommer de så sällan att jag faller djupare ner i det mörka efter. Enligt de runt omkring mig borde jag vara glad och njuta av livet. Vad vet de`?? Vem vet vad som döljer sig i mitt innersta. Vem vet hur det känns att vara utförsäkrad, må som tidigare och försöka ta del av en hektisk vardag. Att inte ha så att det går ihop men inte visa det utåt utan varje månad komma med ursäkter,ja rent av lögner för att ingen skall förstå. Att ha uppfostrats med att inte ta emot hjälp och skämmas när man står utanför. Att det gamla bonde ordspråket ``Den som inte arbetar skall inte äta``är normen.Detta gör ju även att jag inte har någon att anförtro mig åt. Kuratorns en timme i veckan räcker långt ifrån till. Jag kan tänka att allt detta är fel. Jag duger vad jag än gör och ensam är inte stark men när det väl kommer till kritan så sitter det i ryggmärgen,kom med bröstmjölken eller viket uttryck man än vill använda.
Ensam. trött, ledsen och rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar